kacklans

Hat-inlägg? Jag vet inte.. kanske. Men jag hatar inte? Är ytterst tveksam till detta. Hatar jag andra, eller hatar jag mig själv? Jag kanske hatar hur andra är eller hatar jag hur jag är? Vem eller vad är rätt och/eller fel att hata? Ordet hata som alla tycker är så hårt. Själv tycker jag det är hårt att inte kunna avgöra var jag ska göra av mitt hat. Hat har vi väl alla inom oss? Någonstans, lika mycket som vi har kärlek. AH! Där satt den, jag hatar kärlek.
Det måste vara så. Nu pratar jag inte bara om kärleken mellan en man och en kvinna. Utan även om kärleken till familj och vänner. Hur ska jag skriva för att bli förstådd..

Jag såg min far en gång, han försökte resa sig från marken, men han föll. Han hade ont, han orkade inte. Jag blev rädd. Det var inget direkt allvarligt, men att se honom få så ont och tappa så mycket kraft sved. Han reste sig tillslut och det var inget mer med det. Borsätt från att jag började grubbla och bli orolig för honom. Usch, jag ryser när jag tänker på det. Dit jag vill komma är att kärleken för min far gjorde att jag fick ont. Hade kärleken inte funnits där hade mitt hjärta inte fått så ont.

Eller när jag blev lämnad av min bästa vän. Den jävla kärleken borde vara förbjuden. Hade jag inte älskat så mycket hade jag inte fått så förbannat ont. Hade kärleken inte existerat hade jag sluppit må så dåligt.
Kärleken ger smärta. Därför hatar jag den.

Men varför är den då så viktig? Varför är den en av våra tre livsfaktorer?
Ett barnhem, 100 spädbarn, 20 barnskötare. Barnen får tak över huvudet och värme, vilket resulterar i trygghet. De får mat och vatten. En del av barnen hinner sköterskorna rå om, hålla om och trösta. En del blir utan detta helt. Kärlek. En del barn får kärlek, några får inte, men alla får trygghet och mat. De barn som blev utan kärlek dog.

Hade kärlek inte existerat hade barnen inte dött.
Kärlek gör mig arg. Så det är sjukt att jag älskar kärlek.