kacklans

Har fått ägna mig mycket åt medveten närvaro idag. Mitt i ett svetsprov ringer min far, men jag klickar bort samtalet för att inte tappa koncentrationen. Han ringer upp igen och andra gången svarar jag. Han kommer med dåliga nyheter. Min farbror dog i natt. Pappa grät och samtalet varade inte länge eftersom jag var mitt uppe i provet. Vi la på och jag hamnade i en slags chock. Jag ville bara springa ut ur verkstan och ta första bussen till pappa och krama honom. Jag stannade upp, andades och fick lägga detta hemska åt sidan. Fokuserade på nuet och fortsatte arbeta. Sattsade allt på provet. Det gick utmärkt och jag gick ifrån skolan två lisencer rikare.
Det är först nu allt kommer, att se pappa så ledsen. Det finns inget jag kan säga eller göra. Att människor dör är naturligt men det gör så fruktansvärt ont när någon dör av sjukdom. Det gör så ont att se pappa gråta.
Allt för många försvinner, det gör ont.

Vila i frid farbror Peter

Har dödat alla fjärilar i magen. Begravde dem djupt, en lyckades överleva. Kämpar just nu med att spy upp skiten.

Fett skit det där med att hamna i fyllecell.
Men det va nog dom bästa poliserna ever.. frös som en gris för att dom dragit av mig alla kläder..
Låg inne i min lilla cell och hackade tänder, todde att dom va elaka och inte ville att jag skulle vara varm men så öppnas helt plötsligt cellen och jag får både filt och mjukisbyxor och så lovar dom att höja värmen åt mig. Där snackar vi service! Klockan 03.45 blir jag väckt, för då fick jag inte sova längre.
Problemet va nu att jag befann mig i Halmstad.. hade ingen telefon på mig och fick lite panik för att det hade snöat som fan under min skönhetssömn. Dom numern jag hade i huvudet vägrade att svara.. jobbigt situation där. Polismannen frågade om jag inte kände någon i Halmstad som jag kunde tänkas gå hem till. Ajo, vet ju inte ens vart snutstationen ligger? Så kom jag på att jag kunde kolla facebook efter nummer. Polismannen ville helst inte detta och började leta på hitta.se.. 20 resultat fick han fram och så ville han att jag skulle veta vem av alla dessa samma som var rätt. Slutligen så gav han sig och jag fick låna den envise men snälle polismannens dator. På så sätt fick jag tag i min räddare som kom mitt i natta och hämtade en trasig Jaqueline på polisstation.
Detta var dock inte det jobbigaste.. när jag släpptes upptäckte jag att mina tänder inte var som dom skulle. Kikade närmare på det och upptäckte att jag visst slagit av lite grann.. Jävla oflyt.. så sjukt synd och av resten av ansiktsskadorna att dömma var det en klockren faceplant. Wiho, trasig haka, läpp, näsa och avbrutna tänder.

 

Helgen har varit bra, som alla de andra senaste helgerna.

Hat-inlägg? Jag vet inte.. kanske. Men jag hatar inte? Är ytterst tveksam till detta. Hatar jag andra, eller hatar jag mig själv? Jag kanske hatar hur andra är eller hatar jag hur jag är? Vem eller vad är rätt och/eller fel att hata? Ordet hata som alla tycker är så hårt. Själv tycker jag det är hårt att inte kunna avgöra var jag ska göra av mitt hat. Hat har vi väl alla inom oss? Någonstans, lika mycket som vi har kärlek. AH! Där satt den, jag hatar kärlek.
Det måste vara så. Nu pratar jag inte bara om kärleken mellan en man och en kvinna. Utan även om kärleken till familj och vänner. Hur ska jag skriva för att bli förstådd..

Jag såg min far en gång, han försökte resa sig från marken, men han föll. Han hade ont, han orkade inte. Jag blev rädd. Det var inget direkt allvarligt, men att se honom få så ont och tappa så mycket kraft sved. Han reste sig tillslut och det var inget mer med det. Borsätt från att jag började grubbla och bli orolig för honom. Usch, jag ryser när jag tänker på det. Dit jag vill komma är att kärleken för min far gjorde att jag fick ont. Hade kärleken inte funnits där hade mitt hjärta inte fått så ont.

Eller när jag blev lämnad av min bästa vän. Den jävla kärleken borde vara förbjuden. Hade jag inte älskat så mycket hade jag inte fått så förbannat ont. Hade kärleken inte existerat hade jag sluppit må så dåligt.
Kärleken ger smärta. Därför hatar jag den.

Men varför är den då så viktig? Varför är den en av våra tre livsfaktorer?
Ett barnhem, 100 spädbarn, 20 barnskötare. Barnen får tak över huvudet och värme, vilket resulterar i trygghet. De får mat och vatten. En del av barnen hinner sköterskorna rå om, hålla om och trösta. En del blir utan detta helt. Kärlek. En del barn får kärlek, några får inte, men alla får trygghet och mat. De barn som blev utan kärlek dog.

Hade kärlek inte existerat hade barnen inte dött.
Kärlek gör mig arg. Så det är sjukt att jag älskar kärlek.

Vad är det egentligen som händer? Någonting känns, vad är det?
Har inte kännt detta förr, det är obehagligt men samtidigt skönt. Vill ha mer av denna underbara hemska känslan. Jag är inte rädd längre, jag njuter av ovetandet.

Nu är mina känslor åt helvete. Vet inte om jag är glad eller ledsen. Haha, sjukt. Galet rätt känns det bara. Det är så här det ska va. Det kommer aldrig bli någon ändring, det kassa kommer iallafall aldrig bli bra. Så jag tar det bra och gör det bättre.

puss / Jaqueline

Skippa all skit idag. Japp! Min terapeut och jag har kommit överens om att jag ska prova att fokusera på BARA bra saker. Tex ett helt blogginlägg utan att nämna någonting tråkigt eller jobbigt.


Min dag har varit fin. Dagen började med att jag följde med min syster Angelica för att handla och lämna ungar på dagis och skola. Mysigt. Jag älskar dem. Det känns bra att vara hos Angelica, det känns bra att få se hennes barn. Åh, dom är så fina. Blir så glad att se dem, blir glad nu, bara av att tänka på dem.
Vid tolv tiden tog jag bussen, mot Varberg. Träffade min terapeut vilket var mycket behövligt. Slängde ut mina tankar och känslor och tog till mig råd för att förändra situationen.
Efter vpm besöket kom Bettan och hämtade mig. Vi pratade, drack massor med kaffe och bara mös. Det kändes jätte bra. Hon förstår mig och ger mig ny energi.

Nu ligger jag i Jennie Lee säng. Helt utan henne, det är dock lite sorligt. Men det gör mig glad, att tänka på henne. Hon är så bra! Hon gör allt för mig, det är så fint. Ja, hon är min bästa vän. Ingen skulle ställa upp för mig så som hon gör. Allt hon gjort för mig. Jag önskar att jag en dag kan gottgöra henne.

Nu är det stopp. Nu har jag skrivit ner alla fina och bra tankar. För att vara ärlig tar dom längre tid att skriva ner än att skriva ner dåliga tankar om mig själv. Men nöjd är jag. Det känns bra, även fina tankar är skönt att skriva ner!

Ah, jag ger väl skiten ett försök. Att skriva av sig har jag hört känns bättre.
Så detta är självfallet inget ni behöver läsa, det är ändå bara mina tankar och känslor som ändå inte betyder någonting.


Var gick det fel? Jag har lagt ner min själ i att göra ditt liv bättre. Du gav mitt liv så jävla mycker ljus när du sa "Jag skiter i alla andra, den ända jag bryr mig om är dig, det är dig jag fortsätter kämpa för". FAN VA BULLSHITT!
Alltså, jag kände att det var äkta. Att jag faktiskt betydde någonting. Att jag alltid skulle betyda någonting för dig. Men det är ju bara sjukt, att jag kunde tro på det.. Det kändes verkligen på riktigt. Nu skäms jag. Så in i helvete. Att jag trodde att jag verkligen va bra, va bra för dig. Jag trodde verkligen det... Jag menar, alla år... alla år jag har stått bakom dig.. alla jävla idioter jag har blivit förbannad på för din skull, alla gånger jag tröstat dig... Gah, alla dessa gånger är INGENTING för dig. Jag minns när det fanns dem som avskydde dig. Ja, det känns förjävligt att du kanske ska få läsa detta och inse att det faktiskt var så...  Jag SKET i dem. Dom var mina så kallade vänner, men jag sket i dem, för din skull. Jag kände att dom inte var något att ha, om dom inte accepterade dig. Jag öppnade min själ för dig. Du visste allt om mig. Det kändes som om du sket i allt dåligt om mig, du såg allt det bra. Men det var ännu en jävla känsla. En helt fel känsla. Du ser inget bra hos mig, det gör så äckligt ont. Alla kan inte göra rätt alltid, det går inte.. men du har verkligen fått mig att känna att jag ALDRIG gör rätt. Harregud... Att jag skulle vara din ända anledning till att fortsätta leva. Varför ljög du? En helt otroligt jävla onödig lögn. Hur fan kunde du säga att det alltid kommer vara vi? Att du alltid kommer hålla "oss" vid liv? Du ger ju fan inte det ett försök. Nu låter jag kanske arg. Men det rätta ordet skulle väl vara besviken. Du förstår kanske inte. Men en gång gjorde du det. Detta är andra gången du lämnar mig. Du sa till mig att du gjorde fel. Att du ångrar dig. Att det bara blev så, för att du inte mådde bra. Du sa att det aldrig kommer hända igen. Men vafan.. nu står jag här igen. Lämnad. Jag minns förr, du va ofta ledsen.. Ledsen och rädd att jag skulle sluta vara din vän och skita i dig. Har det hänt? Har jag skitit i dig? Du bara vände på det. Lämnade mig. Kom tillbaka. Lämnade mig igen. Nu finns det faktiskt inget att "komma tillbaka". Jag orkar inte bli lämnad igen.

Hej och välkommen förbannade ångest.
Åh, vad jag känner att jag inte kan. Jag kan ingenting.. I alla år har jag trott att jag är någons vän, men det är jag inte.. allt jag har gjort för att vara en vän har inte betytt någonting.. Förstår inte hur jag kunde misslyckas så brutalt. Förstår verkligen inte.
Åh, vad jag känner att jag verkligen gjort mitt bästa! Ååååh, vad jag känner mig misslyckad. Jag trodde att jag var någon. Men det visade sig att jag var "ingen".

Hur gör jag?
- Jag försöker förstå mig själv och mina handlingar utifrån deras komsekvenser, min historia, mina nuvarande omständigheter, mina mål och värderingar.
- Jag bekräftar mig själv genom att ta hand om mig själv på olika sätt och göra saker som jag tycker om och uppskattar.

Alltså.. ja.. det är svårt. Det är ta mig fan lättare sagt än gjort. Texten ovan är ett utdrag från en självvalideringsmodul. Validering = bekräftande, invalidering = icke bekräftande.
Det är svårt, sjukt svårt.. Kan inte riktigt sätta fingret på vad som är mina mål eller vilka omständigheter jag har.. Mina värderingar är inte alls lika svåra att komma fram till, de flesta är negativa, åtminstone när det gäller mig själv. Om jag bekräftar mig själv? Nej. Jag är riktigt dålig på att ta hand om mig själv. Jag försöker hela tiden, men en gång, två gånger är inte tillräckligt för att få god självkänsla. Ibland går det hela dagar då jag bara gör saker som jag gillar men inte fan känner jag mig bra för det.  Detta ger mig itstället dåligt samvete. Att jag inte skulle förtjäna att ha kul eller vara glad. Detta är ju helt fel.

- Var lite mjuk och vänlig mot dig själv.
Jepp, det är ju lätt. Jag menar, tycker man att man är rent ut sagt värdelös är det ju lätt att bara ändra tankarna till att man är bra? Eller?

Åh, herregud, nu är jag negativ igen. Jag har ju redan bestämt att detta aldrig kommer att funka..  Fast nej.. Det måste funka, jag kan inte mer än att ge det ett försök. Den goda självkänslan - Här kommer jag!