kacklans

Det känns som en dröm. Allt faller på plats. Jag behöver inte känna ångest eller ängslan över någonting. Just nu har jag ont i magen, oro, men står ut med det. Jag känner att jag lever. Det goda väger mer än det onda. Min terapeut sa en gång, "Jaqueline, du måste göda din blåa hund och sluta ägna så mycket tid åt din röda". Jag förstod vad hon menade, men förstod inte hur i helvete jag skulle kunna "mata" någonting som inte går att se. Att jag nu ersätter tankar med "jag vill" eller "jag kan" istället för "jag måste", har gjort allt så mycket lättare. Saker jag gör är inga måsten, utan bara saker jag vill eller kan, vilket leder till att ångesten dämpas. Och tankar som "jag kan inte", håller på att dö. Jag kan liksom. Och om jag inte klarar det så duger jag endå.

Min rädsla för att bli ensam och sviken är kvar. Vet inte hur jag ska lyckas förinta den. Men om jag kommit så här långt kan jag komma längre. Jag är jätte rädd nu. Men istället för att undvika, går jag emot det. Allt känns bra när det väl händer, men när jag blir ensam känns det som om det inte vore sant. Ingenting bra vore sant. Snälla, låt det hända igen, låt mig känna att det är på riktigt. Om det är en dröm ber jag om att inte låta den ta slut.