............
Ah, jag ger väl skiten ett försök. Att skriva av sig har jag hört känns bättre.
Så detta är självfallet inget ni behöver läsa, det är ändå bara mina tankar och känslor som ändå inte betyder någonting.
Var gick det fel? Jag har lagt ner min själ i att göra ditt liv bättre. Du gav mitt liv så jävla mycker ljus när du sa "Jag skiter i alla andra, den ända jag bryr mig om är dig, det är dig jag fortsätter kämpa för". FAN VA BULLSHITT!
Alltså, jag kände att det var äkta. Att jag faktiskt betydde någonting. Att jag alltid skulle betyda någonting för dig. Men det är ju bara sjukt, att jag kunde tro på det.. Det kändes verkligen på riktigt. Nu skäms jag. Så in i helvete. Att jag trodde att jag verkligen va bra, va bra för dig. Jag trodde verkligen det... Jag menar, alla år... alla år jag har stått bakom dig.. alla jävla idioter jag har blivit förbannad på för din skull, alla gånger jag tröstat dig... Gah, alla dessa gånger är INGENTING för dig. Jag minns när det fanns dem som avskydde dig. Ja, det känns förjävligt att du kanske ska få läsa detta och inse att det faktiskt var så... Jag SKET i dem. Dom var mina så kallade vänner, men jag sket i dem, för din skull. Jag kände att dom inte var något att ha, om dom inte accepterade dig. Jag öppnade min själ för dig. Du visste allt om mig. Det kändes som om du sket i allt dåligt om mig, du såg allt det bra. Men det var ännu en jävla känsla. En helt fel känsla. Du ser inget bra hos mig, det gör så äckligt ont. Alla kan inte göra rätt alltid, det går inte.. men du har verkligen fått mig att känna att jag ALDRIG gör rätt. Harregud... Att jag skulle vara din ända anledning till att fortsätta leva. Varför ljög du? En helt otroligt jävla onödig lögn. Hur fan kunde du säga att det alltid kommer vara vi? Att du alltid kommer hålla "oss" vid liv? Du ger ju fan inte det ett försök. Nu låter jag kanske arg. Men det rätta ordet skulle väl vara besviken. Du förstår kanske inte. Men en gång gjorde du det. Detta är andra gången du lämnar mig. Du sa till mig att du gjorde fel. Att du ångrar dig. Att det bara blev så, för att du inte mådde bra. Du sa att det aldrig kommer hända igen. Men vafan.. nu står jag här igen. Lämnad. Jag minns förr, du va ofta ledsen.. Ledsen och rädd att jag skulle sluta vara din vän och skita i dig. Har det hänt? Har jag skitit i dig? Du bara vände på det. Lämnade mig. Kom tillbaka. Lämnade mig igen. Nu finns det faktiskt inget att "komma tillbaka". Jag orkar inte bli lämnad igen.
Så detta är självfallet inget ni behöver läsa, det är ändå bara mina tankar och känslor som ändå inte betyder någonting.
Var gick det fel? Jag har lagt ner min själ i att göra ditt liv bättre. Du gav mitt liv så jävla mycker ljus när du sa "Jag skiter i alla andra, den ända jag bryr mig om är dig, det är dig jag fortsätter kämpa för". FAN VA BULLSHITT!
Alltså, jag kände att det var äkta. Att jag faktiskt betydde någonting. Att jag alltid skulle betyda någonting för dig. Men det är ju bara sjukt, att jag kunde tro på det.. Det kändes verkligen på riktigt. Nu skäms jag. Så in i helvete. Att jag trodde att jag verkligen va bra, va bra för dig. Jag trodde verkligen det... Jag menar, alla år... alla år jag har stått bakom dig.. alla jävla idioter jag har blivit förbannad på för din skull, alla gånger jag tröstat dig... Gah, alla dessa gånger är INGENTING för dig. Jag minns när det fanns dem som avskydde dig. Ja, det känns förjävligt att du kanske ska få läsa detta och inse att det faktiskt var så... Jag SKET i dem. Dom var mina så kallade vänner, men jag sket i dem, för din skull. Jag kände att dom inte var något att ha, om dom inte accepterade dig. Jag öppnade min själ för dig. Du visste allt om mig. Det kändes som om du sket i allt dåligt om mig, du såg allt det bra. Men det var ännu en jävla känsla. En helt fel känsla. Du ser inget bra hos mig, det gör så äckligt ont. Alla kan inte göra rätt alltid, det går inte.. men du har verkligen fått mig att känna att jag ALDRIG gör rätt. Harregud... Att jag skulle vara din ända anledning till att fortsätta leva. Varför ljög du? En helt otroligt jävla onödig lögn. Hur fan kunde du säga att det alltid kommer vara vi? Att du alltid kommer hålla "oss" vid liv? Du ger ju fan inte det ett försök. Nu låter jag kanske arg. Men det rätta ordet skulle väl vara besviken. Du förstår kanske inte. Men en gång gjorde du det. Detta är andra gången du lämnar mig. Du sa till mig att du gjorde fel. Att du ångrar dig. Att det bara blev så, för att du inte mådde bra. Du sa att det aldrig kommer hända igen. Men vafan.. nu står jag här igen. Lämnad. Jag minns förr, du va ofta ledsen.. Ledsen och rädd att jag skulle sluta vara din vän och skita i dig. Har det hänt? Har jag skitit i dig? Du bara vände på det. Lämnade mig. Kom tillbaka. Lämnade mig igen. Nu finns det faktiskt inget att "komma tillbaka". Jag orkar inte bli lämnad igen.
Kommentarer
Trackback
